Quantcast
Till salu inom: ”

minkpäls värdering säljes

Nedan följer ungefärliga träffar relaterade till din sökning:

F
F
F
F

Tidigare annonser till salu

Jackor & Ytterplagg, stl. 38 (S), dam Jättefin SAGA selected minkpäls helryckt. Värdering finns från Drottninggatans Päls. Storlek 38. Matchande mössa medföljer. Pälsen är helt i nyskick då den endast använts vid fåtal tillfällen. Maila eller ring 0736 707 930 Annonsören vill inte störas av telefonsäljare.
Jackor & Ytterplagg, stl. 40 (M), dam Original Saga Minkpäls, endast använd 4-5 gånger, som nyskick. Fantastiskt elegant foder. Tillhörande minkhatt med 2 st pälsbollar Pälsen värderad till 50.000 Kr och hatten till 2.000 Kr. Fullständiga värderings intyg finns. 32.000 Kr eller bud. Telefon: 0701500101 OBS. ring, lånad mail. 32 000:-
Bonniers 1984. Inbunden med skyddsomslag, 360 sidor, 700 gram. "Sagans största roman hittills" (La femme fardée). Lättläst stilsort. Mycket gott skick, tejpat hörn. Françoise Sagan både levde och skrev om det ljuva livet. Men under den glittrande ytan fanns ett privatliv kantat av tragedier. Från att ha varit marginaliserad under 1980- och 90-talen är hon nu, fyra år efter sin död, åter aktuell med biografi och spelfilm. Inte var det hennes förtjusning i att barfota köra sina sportbilar alltför snabbt. Inte heller hennes förmåga att likt en svårfångad pojkflicksparfym flyta mellan älskare och älskarinnor. Eller mellan parisiska femtiotalsgryningar och maratonsittningar vid atlantkustens roulettebord. I alla fall inte från början. Det som i grunden fick en hel generation unga europeiska efterkrigstidskvinnor att förälska sig i Françoise Sagan vill jag tro var den första meningen i hennes debutroman. Den berättelse hon som artonåring plitat ner i en blå anteckningsbok sommaren 1953 och döpt till något så lakoniskt vackert som Bonjour tristesse. "Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg." Så löd den i Lily Wallquists översättning och förmedlade därmed exakt den ton Sagan kom att hålla sig till under resten av sitt produktiva författarskap, liksom den präglade hela hennes författarroll. Att elaka tungor senare avfärdat henne som en hopplöst tidsbunden femtiotalsröst ser jag mig själv som ett levande motargument till, då jag i ett pojkrum i Skövde i mitten av åttiotalet blev precis lika hypnotiserad av tonfallet som en gång min mammas väninnor. Utan någon aning om myten Françoise Sagan, eller om att hennes en gång så skimrande stjärna vid det laget börjat dala. För att pardonlöst förtvina fram till hennes död i september 2004. Françoise Sagans sista år var sannerligen inte muntra och bara hennes sviktande hälsa räddade henne från ett år i fängelse för grovt skattebrott, i samband med en korruptionshärva som involverade såväl fransk maktelit som bensingiganten Elfs intressen i uzbekistansk oljeutvinning. Samtidigt kom allt färre av hennes gamla titlar i nytryck och svårt skuldsatt levde hon på lån och bidrag från de få vänner som fanns kvar. Ändå sa hon på sitt typiska vis: "Varje gång jag ser en film om Jeanne D'arc är jag övertygad om att hon ska klara sig. För det är ju det enda sättet att förhålla sig till livet." Men det långsamma offentliga bål hon brändes på slocknade aldrig och någon revansch medan hon var i livet fick hon aldrig. Ändå var det förvånande nog just revansch som allt handlat om i begynnelsen. Åtminstone om man ska tro Marie-Dominique Lelièvre, författare till biografin Sagan à toute allure, som kom i början av 2008. Vilken blev startskottet på ett försök att återupprätta Françoise Sagans rykte. I biografin berättas inte bara den gamla legenden om hur den yngsta och mest bortskämda dottern i borgerliga Parisfamiljen Quoirez på 167, Boulevard Malesherbes skrev Bonjour tristesse på några veckor, efter att på grund av lite för många sena nätter och dåliga sällskap ha misslyckats med att komma in på Sorbonne. För enligt Lelièvre och några av de femtiotalet släktingar, barndomsvänner och andra närstående som intervjuats handlade det minst lika mycket om att Françoise hade komplex för sitt utseende och därför inte ville följa med sin mer klassiskt vackra syster och dennas vänner på ännu en Riviera-sommar där hon ändå bara skulle hamna i skymundan och längst ner i hierarkin. "Hon var inte den sortens flicka som vi pojkar intresserade oss speciellt mycket för" förklarar barndomsvännen Phillippe Klein. "Söt och intelligent, ja. Men inte... speciellt feminin." Onekligen ett nykastat ljus, med tanke på hur hon annars alltid framställts - och dömts - som den bortskämda och begåvade överklassflickan som obehindrat förförde alla män och kvinnor som kom i hennes väg. Sant är hur som helst att hon prydligt skrev födelsedatum, adress och sitt nypåhittade efternamn (taget från en "Princesse Sagan" i Prousts På spaning efter den tid som flytt) och skickade iväg sitt manus. Varpå den begeistrade förläggaren René Juillard en förmiddag kort därpå ringde upp. Bara för att av en nyvaket sömndrucken Françoise bli ombedd att ringa tillbaka lite senare. Resten är känt. Åtminstone för den generation medelklassflickor som i mitten av femtiotalet längtade efter någon som tänkte och talade som de. En längtan Françoise tillfredsställde alltför väl. För om nu den anglosaxiska världens tonårsindustri höll på att explodera med sina James Dean och Elvis Presley, vilka omfamnades av de stora massorna, så förkroppsligade Françoise den bildade franska motsvarigheten till tonårsrevolt. Det amoraliska flickgeniet från fin familj som drack whisky, bar jeans och frossade i sena nätters samtliga tillbehör utgjorde en ganska välbehövlig vitalisering av det franska ikonförrådet. Bonjour tristesse kastade omedelbart in Françoise Sagan i en lika extremt offentlig som glamourös tillvaro. Enligt Paris-Matchs dåtida definition av offentlig glamour. Vilken vi alla vet är en av nittonhundratalets mest oemotståndliga versioner av glamour. Att Sagan blev världens mest berömda pojkflicka samma år som Colette dog känns symboliskt. Hennes litterära ton var lika sorgset sensuell. Liksom ämnena på många vis var uppdaterade versioner av Françoises andliga mormors depraverade värv: dåligheter i fina miljöer. Om än ur ett lite modernare Dubonnetmarinerat parisiskt perspektiv. I bok efter bok och med en till synes outtröttlig besatthet kom Françoise under resten av sitt liv att skildra en värld av vackra människors och bohemchica karriäristers ihåligheter, svekfullheter, fåfänga och konsekvenser av de samma. Det vill säga den värld som hennes eget jagade hjärta var sprunget ur. Idag vilar kanske ett oskuldsfullt skimmer över Bonjour tristesse och dess berättelse om tonårsflickan Cécile som under sommarlovet på Rivieran gör allt för att förstöra sin pappas kärleksaffär samtidigt som hon "skaffar sig" en egen älskare. Just att det är hon som skaffar och inte "blir skaffad" var kanske den främsta anledningen till att frigörelsesträvande flickor tog boken till sina hjärtan medan såväl vuxenvärlden som den katolska kyrkan fördömde den. Både den finlitterära och mer skvallerorienterade franska pressen gjorde henne hur som helst genast till sin älskling. Inte minst sedan franske akademieledamoten och nobelpristagaren Francois Mauriac på Le Figaros förstasida kallat henne för ett "charmant petit monstre". Varpå det fanns finkulturellt alibi för att minutiöst bevaka flickmonstrets privatliv. Som när hon liggande skrev uppföljaren till Bonjour tristesse på ett hotellrum i Saint Tropez, under pauserna från nattliga äventyr med nyfunna vänner som Brigitte Bardot och Juliette Gréco. Om Françoise i förskott för Bonjour tristesse fått femton tusen francs och bränt dem på en svart polotröja och en helkväll för sina vänner, kunde hon två miljoner exemplar och en världssuccé senare kosta på sig det som blev hennes kännemärke: dyra vanor. Som minkpälsar till mor och en Jaguar till sig själv. Hennes aptit på alla former av sex och droger tilltog, hennes apéritifer kunde vara i en vecka och hon upptäckte tjusningen i spel. Hon åkte på PR-resa till USA där Life Magazine avlöste Paris-Match med sina bildreportage på unga Françoise drickandes gin on the rocks med sina idoler Tennessee Williams och Carson McCullers. När hennes pappa offentligt oroade sig för att dottern tjänade så mycket pengar vid så unga år svarade hon med att köpa ännu en Jaguar. Eftersom hon nyss demolerat den första. Strax därpå även en Ferrari. Hon skrev ut checkar åt uteliggare och hon hyrde sommarhus åt sig och alla sina vänner i Saint Tropez. Även om hon senare i livet noga påpekade att det var en plats hon aldrig satt sin fot på efter 1957, "eftersom alla som semestrar där sedan dess saknar smak". Istället valde hon atlantkusten. I synnerhet dess kasinon. Ständigt insvept i ett moln av kvickt livströtta oneliners och röken från sina Kool, de mentholcigaretter hon köpte i softpack eftersom hon menade att de smakade bättre än hårdpacksvariantens. "Ett barn. Från början till slut förblev hon ett barn", lyder ett i en lång rad av liknande vittnesmål i Lelièvres bok. Un certain sourire (Något av ett leende, 1956) och Dans un mois, dans un an (Om en månad, om ett år, 1957) blev även de enorma succéer och bekräftade och befäste hennes position som underbarnsbegåvning. Ingen förblev av oberörd av en författarinna som vid så unga år hittat ett så eget språk, vars lättillgänglighet dessutom gjorde henne läst av "alla". Samtidigt som den bitterljuva tonen så kongenialt gick hand i hand med ämnesvalen. Även när hon mellan romanerna skrev artiklar och porträtt av samtida ikonkollegor. Ser man idag krasst tillbaka på hela författarskapet känns hon mer som en svartsynt moralist, snarare än någon som borde fördömas av kyrkan. Ändå får man tillstå att det bedrägligt fjäderlätt lakoniska tonfallet också blev till en estetisk tvångströja som hon aldrig ville eller kunde ta sig ur. De som menar att det räcker med att ha läst ett par tre av hennes romaner för att "ha läst allt" har kanske en liten poäng; alltför stora doser Sagan skänker en viss monotoni åt hennes universum. Men långt innan sådan kritik börjat dyka upp hade Françoises eget liv blivit till en dramatisk - och maniskt monotoni-rädd - följetong som överskuggade hennes verk. Även Lelièvre väljer därför likt andra biografier och analyser att uppehålla sig kring Françoise Sagans liv som symbol för i tur ordning ett ungt och hungrigt femtiotalsfrankrike, ett borgerligt revolutionärt sextiotals-Paris och vad som senare blev av dessa kretsar under åttio- och nittiotalen. 1957 trodde många att det luttrade tjugotvååriga flickmonstret strax skulle lugna ner sig. Med en hårsmån undkom hon då döden i en svår krasch med sin Aston Martin och efter en längre tids konvalescens gifte hon sig med den tjugo år äldre förläggaren Guy Schoeller. Men det höll inte länge. Även om det gav upphov till några odödliga citat. "Många man tror är döda är egentligen bara gifta" var ett. "Jag är en olycka som fortskrider" ett annat. Vad inte många visste var att Françoise under sin sjukhusvistelse lagt grunden till en livslång kärlek till morfin och smärtstillande medel. Som ett komplement till alla de andra berusningsmedel hon redan upptäckt. "Françoise var en missbrukare i själ och hjärta" säger Charlotte Aillaud, en av de intervjuade i Lelièvres bok. "Alkohol, droger, människor. Hennes största fiende och skräck var ensamheten. Aldrig lät hon hemmen och villorna hon skaffade sig stå tomma." "Ensamheten var outhärdlig för henne", bekräftar en annan. "Som ett barn var hon rädd för att lämnas ensam och utan någon form av droger klarade hon sig inte utan sällskap. För mig var det den röda tråden i hela hennes liv och verk." Snart gifte hon sig igen. Med den amerikanske skulptören Robert Westhoff. De hann få en son innan det var dags för nya visdomsord. "Slutet på kärlekshistorier borde firas på samma vis som döden firas i New Orleans: med sång, skratt, dans och mycket vin." I så fall hade hon ständigt nya anledningar till firande. Det är idag allmänt känt att hon föredrog kvinnor men att män var okej. Kvinnorna skulle vara unga och vackra, männen äldre. Men hennes kärlekshistorier med Ava Gardner och andra skönheter var även med Sagan-mått mätt lite väl kontroversiella att offentligt vädra vid den här tiden. Den tjusiga modedesignern Peggy Roche menar de flesta ändå var den människa som stod Françoise Sagan allra närmast och deras kärlekshistoria pågick från och till under hela Françoises liv. Även om den kanske inte gav upphov till hennes legendariska sanning om modebranschen: "En klänning är meningslös att ta på sig så länge den inte inspirerar män att vilja ta av den." Möjligen till: "Varje liten flicka vet allt om kärlek. Det är bara hennes förmåga att lida på grund av den som ökar." I sextiotalets radikala Paris blev Françoise bekant med en ung Francois Mitterand och förnyade sig genom att bekänna sig till vänstern. Om än enligt många mest av estetiska skäl. Hon fortsatte att producera ungefär en roman eller pjäs om året medan privatlivskarusellen snurrade, förgylld av en tämligen komplett palett blandmissbruk. Hur någon som avskydde ensamhet så starkt stod ut med världens ensammaste yrke är en gåta. Hur någon med så hård livsstil ändå lyckades vara så produktiv en annan. 1960 hade hennes första - och överlägset mest framgångsrika - pjäs premiär. Château en Suède utspelar sig som titeln antyder på ett slott i Sverige och var nog ett försök till förnyelse, men ändå genomsyras den på gott och ont av samma välbekanta och sorgsna överklassambiance. Trots hyllningar, kändisskap och hysteriskt tempo höll sig Sagan alltid lakoniskt nykter till sin egen litterära status. Erbjudandet om att ta plats i Franska akademien avböjde hon med motiveringen att hon läst tillräckligt många bra böcker för att kunna se skillnaden mellan Bonjour tristesses litterära kvaliteter och uppståndelsen den gett upphov till. Hon ångrade inte sitt röriga liv men erkände att hon aldrig växt upp. "Som en konsekvens förstår jag inte vuxna värderingar och kommer aldrig att göra det." "Jag förstod allt när jag var tolv", sa hon vid ett annat tillfälle. "Sedan dess har jag ingenting mer lärt mig." Så Françoise växte aldrig upp, hon blev bara äldre. 1972 gav hon ut den halvt självbiografiska Des bleus à l'âme ("Själens blåmärken"), som i mitt tycke var en mycket lyckad lek med sig själv, där hon umgås med de åldrade huvudpersonerna från Chateau en Suède. Även novellsamlingen Des yeux de soie (Ögon av Siden, 1975) är en utmärkt sammanfattning av den lite äldre Sagans författarskap, med titlar som "Döden i espadriller", "Brytning i Rom" och sjutton ytterligare typiska Saganesquer i mikroformat. Men på parnassen sjönk hon i aktning under sjuttiotalet och ansågs ha förfallit till förutsägbart och lättviktigt tantsnusk. De franska försäljningssiffrorna förblev någorlunda stadiga, men i övriga världen översattes hon till allt färre språk. Sverige hörde faktiskt till ett av de mer trogna länderna och även om Bonniers övergav henne så publicerade Forum så sent som 1983 hennes då senaste roman, den ambitiösa Kryssningen. Kanske för att den var det närmaste som Sagan någonsin kom det då moderna Jackie Collins-berättandet. Hon bodde omväxlande på Rue Cherche-Midi i Paris tillsammans med Peggy Roche och på sitt älskade Honfleur i Normandie (en liten egendom hon spontanköpt för en roulettevinst), skaffade en sekreterare som hon dikterade sina berättelser och såg sin hälsa försämras. Under åttiotalet förlöjligades och hånades Sagan allt oftare som en patetisk knarkande överklasstant. I en omtalad fransk dock-tv-satir tog hon 1990 gestalt av en gammal bitter fladdermus, som vildögt virrig la sig i alla offentliga diskussioner. Hon umgicks fortfarande i de finaste franska kretsarna men den livshotande överdosen i Colombia - där hon befann sig på inbjudan av vännen och dåvarande presidenten Mitterand - var en skandal av ganska stora mått. Inte minst sedan de franska skattebetalarna fick stå för notan när hon ambulansflögs hem. Front National-ledaren Jean-Marie Le Pen var - och är - sannerligen inte ensam om att betrakta Sagan som en symbol för en hycklande och degenererad fransk vänsterelit, men han var nog den som offentligt hävde ur sig att "Françoise Sagan borde giljotineras". Den fågellikt tändstickstunna pojkflickan Françoise blev mot slutet om möjligt ännu tunnare och skörare. Det sas att hon enbart åt sylt samt en och annan vaniljpaj och kycklingvinge. "Som om hon in i det sista ville förbli ett barn", som någon sa. Vid begravningen i september 2004 närvarade visserligen den franske kulturministern men inte en enda förläggare. Tidningarna fylldes naturligtvis av nekrologer och minnesbilagor, men mest som förevändning att få frossa i bildarkivens svartvita franska femtiotalsglamour. Det fanns något ansträngt och pliktskyldigt över alltihop och bortgången föranledde verkligen ingen rennässans för hennes författarskap. Först 2008 har Frankrike plötsligt och på olika håll sett sig moget för en revival för allt det som och hennes glansdagar representerar. Utöver Marie-Dominique Lelièvres framgångsrika Sagan à toute allure har franska Playboys kvinnliga före detta chefredaktör Annick Geille publicerat en bok om sin kärlekshistoria med Sagan. Dessutom gick en spelfilm om hennes liv - med titeln Sagan - upp i våras. Huvudrollsinnehavaren Sylvie Testud gör i den en fantastiskt porträttlik Françoise och under hösten har filmen sänts i en längre tv-version, där framförallt den andra delen är oerhört rörande. Vidare utropade litteraturtidskriften Lire 2008 till året för Sagans återkomst och Le Figaro följde efter och kallade Sagan för "sommarens kvinna". På andra håll syntes modereportage à la Sagan, med små pojkflickor i blåjeans och espadriller. Det är lätt att hålla med Marie-Dominique Lelièvre om att Françoise representerade precis det som Sex and the City kom att stå för några generationer senare. Liksom att hon intervjuer haft en poäng när hon i intervjuer påpekat hur Sagan förkroppsligade den kult kring lyx och snabb berömmelse som dagens samhälle är så besatt av, "att hon redan för decennier sedan symboliserade det som Sarkozys bling-bling era älskar i form av njutning som religion". Visst. Men i så fall är det kanske just därför som årets "planerade" Françoise Sagan-rennässans kommit av sig? För hela den statiska shoppingkultur och det endimensionella dyrkande av lyx som 00-talet älskat har väl 2008 definitivt närmat sig sitt slut? Hur 00-talets medelklass än må ha varit fixerad vid sin varumärkesversion av glamour, så har ju det per automatik medfört att dess nyfikenhet på litteratur som redan för femtio år sedan mördade den livshållningen varit högst måttlig. Men naturligtvis måste man glädjas över att nio av Françoise Sagans mest berömda romaner håller på att återutges. För åtminstone jag är övertygad om att nya generationer unga kvinnor kommer att hypnotiseras av hennes tilltal. Liksom kanske en och annan tonårspojke från Skövde. Det vill säga en sån som jag en gång var och som gjorde Françoise Sagan till den enda litterära idol jag någonsin haft. Vilket jag är mycket tacksam över. Varför det blir högst motvilligt och vemodigt som jag konstaterar att världen kanske inte är riktigt mogen för en Sagan-revival. För varje gång jag återvänt till hennes böcker på senare år har jag tröttnat ganska snabbt. Det är som om hennes berättelser just nu är lite väl kyliga eller kokett distanserade. Eller svartsynta? Men ändå. Tonfallet. Det emblematiska tonfall hon satte i sin allra första mening i sin allra första bok, det kommer jag alltid att dyrka. "Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg." PER HAGMAN
Bonniers Förlag 1957. Inbunden med skyddsomslag, 144 sidor. Mycket gott skick, namnad. Françoise Sagan både levde och skrev om det ljuva livet. Men under den glittrande ytan fanns ett privatliv kantat av tragedier. Från att ha varit marginaliserad under 1980- och 90-talen är hon nu, fyra år efter sin död, åter aktuell med biografi och spelfilm. Inte var det hennes förtjusning i att barfota köra sina sportbilar alltför snabbt. Inte heller hennes förmåga att likt en svårfångad pojkflicksparfym flyta mellan älskare och älskarinnor. Eller mellan parisiska femtiotalsgryningar och maratonsittningar vid atlantkustens roulettebord. I alla fall inte från början. Det som i grunden fick en hel generation unga europeiska efterkrigstidskvinnor att förälska sig i Françoise Sagan vill jag tro var den första meningen i hennes debutroman. Den berättelse hon som artonåring plitat ner i en blå anteckningsbok sommaren 1953 och döpt till något så lakoniskt vackert som Bonjour tristesse. "Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg." Så löd den i Lily Wallquists översättning och förmedlade därmed exakt den ton Sagan kom att hålla sig till under resten av sitt produktiva författarskap, liksom den präglade hela hennes författarroll. Att elaka tungor senare avfärdat henne som en hopplöst tidsbunden femtiotalsröst ser jag mig själv som ett levande motargument till, då jag i ett pojkrum i Skövde i mitten av åttiotalet blev precis lika hypnotiserad av tonfallet som en gång min mammas väninnor. Utan någon aning om myten Françoise Sagan, eller om att hennes en gång så skimrande stjärna vid det laget börjat dala. För att pardonlöst förtvina fram till hennes död i september 2004. Françoise Sagans sista år var sannerligen inte muntra och bara hennes sviktande hälsa räddade henne från ett år i fängelse för grovt skattebrott, i samband med en korruptionshärva som involverade såväl fransk maktelit som bensingiganten Elfs intressen i uzbekistansk oljeutvinning. Samtidigt kom allt färre av hennes gamla titlar i nytryck och svårt skuldsatt levde hon på lån och bidrag från de få vänner som fanns kvar. Ändå sa hon på sitt typiska vis: "Varje gång jag ser en film om Jeanne D'arc är jag övertygad om att hon ska klara sig. För det är ju det enda sättet att förhålla sig till livet." Men det långsamma offentliga bål hon brändes på slocknade aldrig och någon revansch medan hon var i livet fick hon aldrig. Ändå var det förvånande nog just revansch som allt handlat om i begynnelsen. Åtminstone om man ska tro Marie-Dominique Lelièvre, författare till biografin Sagan à toute allure, som kom i början av 2008. Vilken blev startskottet på ett försök att återupprätta Françoise Sagans rykte. I biografin berättas inte bara den gamla legenden om hur den yngsta och mest bortskämda dottern i borgerliga Parisfamiljen Quoirez på 167, Boulevard Malesherbes skrev Bonjour tristesse på några veckor, efter att på grund av lite för många sena nätter och dåliga sällskap ha misslyckats med att komma in på Sorbonne. För enligt Lelièvre och några av de femtiotalet släktingar, barndomsvänner och andra närstående som intervjuats handlade det minst lika mycket om att Françoise hade komplex för sitt utseende och därför inte ville följa med sin mer klassiskt vackra syster och dennas vänner på ännu en Riviera-sommar där hon ändå bara skulle hamna i skymundan och längst ner i hierarkin. "Hon var inte den sortens flicka som vi pojkar intresserade oss speciellt mycket för" förklarar barndomsvännen Phillippe Klein. "Söt och intelligent, ja. Men inte... speciellt feminin." Onekligen ett nykastat ljus, med tanke på hur hon annars alltid framställts - och dömts - som den bortskämda och begåvade överklassflickan som obehindrat förförde alla män och kvinnor som kom i hennes väg. Sant är hur som helst att hon prydligt skrev födelsedatum, adress och sitt nypåhittade efternamn (taget från en "Princesse Sagan" i Prousts På spaning efter den tid som flytt) och skickade iväg sitt manus. Varpå den begeistrade förläggaren René Juillard en förmiddag kort därpå ringde upp. Bara för att av en nyvaket sömndrucken Françoise bli ombedd att ringa tillbaka lite senare. Resten är känt. Åtminstone för den generation medelklassflickor som i mitten av femtiotalet längtade efter någon som tänkte och talade som de. En längtan Françoise tillfredsställde alltför väl. För om nu den anglosaxiska världens tonårsindustri höll på att explodera med sina James Dean och Elvis Presley, vilka omfamnades av de stora massorna, så förkroppsligade Françoise den bildade franska motsvarigheten till tonårsrevolt. Det amoraliska flickgeniet från fin familj som drack whisky, bar jeans och frossade i sena nätters samtliga tillbehör utgjorde en ganska välbehövlig vitalisering av det franska ikonförrådet. Bonjour tristesse kastade omedelbart in Françoise Sagan i en lika extremt offentlig som glamourös tillvaro. Enligt Paris-Matchs dåtida definition av offentlig glamour. Vilken vi alla vet är en av nittonhundratalets mest oemotståndliga versioner av glamour. Att Sagan blev världens mest berömda pojkflicka samma år som Colette dog känns symboliskt. Hennes litterära ton var lika sorgset sensuell. Liksom ämnena på många vis var uppdaterade versioner av Françoises andliga mormors depraverade värv: dåligheter i fina miljöer. Om än ur ett lite modernare Dubonnetmarinerat parisiskt perspektiv. I bok efter bok och med en till synes outtröttlig besatthet kom Françoise under resten av sitt liv att skildra en värld av vackra människors och bohemchica karriäristers ihåligheter, svekfullheter, fåfänga och konsekvenser av de samma. Det vill säga den värld som hennes eget jagade hjärta var sprunget ur. Idag vilar kanske ett oskuldsfullt skimmer över Bonjour tristesse och dess berättelse om tonårsflickan Cécile som under sommarlovet på Rivieran gör allt för att förstöra sin pappas kärleksaffär samtidigt som hon "skaffar sig" en egen älskare. Just att det är hon som skaffar och inte "blir skaffad" var kanske den främsta anledningen till att frigörelsesträvande flickor tog boken till sina hjärtan medan såväl vuxenvärlden som den katolska kyrkan fördömde den. Både den finlitterära och mer skvallerorienterade franska pressen gjorde henne hur som helst genast till sin älskling. Inte minst sedan franske akademieledamoten och nobelpristagaren Francois Mauriac på Le Figaros förstasida kallat henne för ett "charmant petit monstre". Varpå det fanns finkulturellt alibi för att minutiöst bevaka flickmonstrets privatliv. Som när hon liggande skrev uppföljaren till Bonjour tristesse på ett hotellrum i Saint Tropez, under pauserna från nattliga äventyr med nyfunna vänner som Brigitte Bardot och Juliette Gréco. Om Françoise i förskott för Bonjour tristesse fått femton tusen francs och bränt dem på en svart polotröja och en helkväll för sina vänner, kunde hon två miljoner exemplar och en världssuccé senare kosta på sig det som blev hennes kännemärke: dyra vanor. Som minkpälsar till mor och en Jaguar till sig själv. Hennes aptit på alla former av sex och droger tilltog, hennes apéritifer kunde vara i en vecka och hon upptäckte tjusningen i spel. Hon åkte på PR-resa till USA där Life Magazine avlöste Paris-Match med sina bildreportage på unga Françoise drickandes gin on the rocks med sina idoler Tennessee Williams och Carson McCullers. När hennes pappa offentligt oroade sig för att dottern tjänade så mycket pengar vid så unga år svarade hon med att köpa ännu en Jaguar. Eftersom hon nyss demolerat den första. Strax därpå även en Ferrari. Hon skrev ut checkar åt uteliggare och hon hyrde sommarhus åt sig och alla sina vänner i Saint Tropez. Även om hon senare i livet noga påpekade att det var en plats hon aldrig satt sin fot på efter 1957, "eftersom alla som semestrar där sedan dess saknar smak". Istället valde hon atlantkusten. I synnerhet dess kasinon. Ständigt insvept i ett moln av kvickt livströtta oneliners och röken från sina Kool, de mentholcigaretter hon köpte i softpack eftersom hon menade att de smakade bättre än hårdpacksvariantens. "Ett barn. Från början till slut förblev hon ett barn", lyder ett i en lång rad av liknande vittnesmål i Lelièvres bok. Un certain sourire (Något av ett leende, 1956) och Dans un mois, dans un an (Om en månad, om ett år, 1957) blev även de enorma succéer och bekräftade och befäste hennes position som underbarnsbegåvning. Ingen förblev av oberörd av en författarinna som vid så unga år hittat ett så eget språk, vars lättillgänglighet dessutom gjorde henne läst av "alla". Samtidigt som den bitterljuva tonen så kongenialt gick hand i hand med ämnesvalen. Även när hon mellan romanerna skrev artiklar och porträtt av samtida ikonkollegor. Ser man idag krasst tillbaka på hela författarskapet känns hon mer som en svartsynt moralist, snarare än någon som borde fördömas av kyrkan. Ändå får man tillstå att det bedrägligt fjäderlätt lakoniska tonfallet också blev till en estetisk tvångströja som hon aldrig ville eller kunde ta sig ur. De som menar att det räcker med att ha läst ett par tre av hennes romaner för att "ha läst allt" har kanske en liten poäng; alltför stora doser Sagan skänker en viss monotoni åt hennes universum. Men långt innan sådan kritik börjat dyka upp hade Françoises eget liv blivit till en dramatisk - och maniskt monotoni-rädd - följetong som överskuggade hennes verk. Även Lelièvre väljer därför likt andra biografier och analyser att uppehålla sig kring Françoise Sagans liv som symbol för i tur ordning ett ungt och hungrigt femtiotalsfrankrike, ett borgerligt revolutionärt sextiotals-Paris och vad som senare blev av dessa kretsar under åttio- och nittiotalen. 1957 trodde många att det luttrade tjugotvååriga flickmonstret strax skulle lugna ner sig. Med en hårsmån undkom hon då döden i en svår krasch med sin Aston Martin och efter en längre tids konvalescens gifte hon sig med den tjugo år äldre förläggaren Guy Schoeller. Men det höll inte länge. Även om det gav upphov till några odödliga citat. "Många man tror är döda är egentligen bara gifta" var ett. "Jag är en olycka som fortskrider" ett annat. Vad inte många visste var att Françoise under sin sjukhusvistelse lagt grunden till en livslång kärlek till morfin och smärtstillande medel. Som ett komplement till alla de andra berusningsmedel hon redan upptäckt. "Françoise var en missbrukare i själ och hjärta" säger Charlotte Aillaud, en av de intervjuade i Lelièvres bok. "Alkohol, droger, människor. Hennes största fiende och skräck var ensamheten. Aldrig lät hon hemmen och villorna hon skaffade sig stå tomma." "Ensamheten var outhärdlig för henne", bekräftar en annan. "Som ett barn var hon rädd för att lämnas ensam och utan någon form av droger klarade hon sig inte utan sällskap. För mig var det den röda tråden i hela hennes liv och verk." Snart gifte hon sig igen. Med den amerikanske skulptören Robert Westhoff. De hann få en son innan det var dags för nya visdomsord. "Slutet på kärlekshistorier borde firas på samma vis som döden firas i New Orleans: med sång, skratt, dans och mycket vin." I så fall hade hon ständigt nya anledningar till firande. Det är idag allmänt känt att hon föredrog kvinnor men att män var okej. Kvinnorna skulle vara unga och vackra, männen äldre. Men hennes kärlekshistorier med Ava Gardner och andra skönheter var även med Sagan-mått mätt lite väl kontroversiella att offentligt vädra vid den här tiden. Den tjusiga modedesignern Peggy Roche menar de flesta ändå var den människa som stod Françoise Sagan allra närmast och deras kärlekshistoria pågick från och till under hela Françoises liv. Även om den kanske inte gav upphov till hennes legendariska sanning om modebranschen: "En klänning är meningslös att ta på sig så länge den inte inspirerar män att vilja ta av den." Möjligen till: "Varje liten flicka vet allt om kärlek. Det är bara hennes förmåga att lida på grund av den som ökar." I sextiotalets radikala Paris blev Françoise bekant med en ung Francois Mitterand och förnyade sig genom att bekänna sig till vänstern. Om än enligt många mest av estetiska skäl. Hon fortsatte att producera ungefär en roman eller pjäs om året medan privatlivskarusellen snurrade, förgylld av en tämligen komplett palett blandmissbruk. Hur någon som avskydde ensamhet så starkt stod ut med världens ensammaste yrke är en gåta. Hur någon med så hård livsstil ändå lyckades vara så produktiv en annan. 1960 hade hennes första - och överlägset mest framgångsrika - pjäs premiär. Château en Suède utspelar sig som titeln antyder på ett slott i Sverige och var nog ett försök till förnyelse, men ändå genomsyras den på gott och ont av samma välbekanta och sorgsna överklassambiance. Trots hyllningar, kändisskap och hysteriskt tempo höll sig Sagan alltid lakoniskt nykter till sin egen litterära status. Erbjudandet om att ta plats i Franska akademien avböjde hon med motiveringen att hon läst tillräckligt många bra böcker för att kunna se skillnaden mellan Bonjour tristesses litterära kvaliteter och uppståndelsen den gett upphov till. Hon ångrade inte sitt röriga liv men erkände att hon aldrig växt upp. "Som en konsekvens förstår jag inte vuxna värderingar och kommer aldrig att göra det." "Jag förstod allt när jag var tolv", sa hon vid ett annat tillfälle. "Sedan dess har jag ingenting mer lärt mig." Så Françoise växte aldrig upp, hon blev bara äldre. 1972 gav hon ut den halvt självbiografiska Des bleus à l'âme ("Själens blåmärken"), som i mitt tycke var en mycket lyckad lek med sig själv, där hon umgås med de åldrade huvudpersonerna från Chateau en Suède. Även novellsamlingen Des yeux de soie (Ögon av Siden, 1975) är en utmärkt sammanfattning av den lite äldre Sagans författarskap, med titlar som "Döden i espadriller", "Brytning i Rom" och sjutton ytterligare typiska Saganesquer i mikroformat. Men på parnassen sjönk hon i aktning under sjuttiotalet och ansågs ha förfallit till förutsägbart och lättviktigt tantsnusk. De franska försäljningssiffrorna förblev någorlunda stadiga, men i övriga världen översattes hon till allt färre språk. Sverige hörde faktiskt till ett av de mer trogna länderna och även om Bonniers övergav henne så publicerade Forum så sent som 1983 hennes då senaste roman, den ambitiösa Kryssningen. Kanske för att den var det närmaste som Sagan någonsin kom det då moderna Jackie Collins-berättandet. Hon bodde omväxlande på Rue Cherche-Midi i Paris tillsammans med Peggy Roche och på sitt älskade Honfleur i Normandie (en liten egendom hon spontanköpt för en roulettevinst), skaffade en sekreterare som hon dikterade sina berättelser och såg sin hälsa försämras. Under åttiotalet förlöjligades och hånades Sagan allt oftare som en patetisk knarkande överklasstant. I en omtalad fransk dock-tv-satir tog hon 1990 gestalt av en gammal bitter fladdermus, som vildögt virrig la sig i alla offentliga diskussioner. Hon umgicks fortfarande i de finaste franska kretsarna men den livshotande överdosen i Colombia - där hon befann sig på inbjudan av vännen och dåvarande presidenten Mitterand - var en skandal av ganska stora mått. Inte minst sedan de franska skattebetalarna fick stå för notan när hon ambulansflögs hem. Front National-ledaren Jean-Marie Le Pen var - och är - sannerligen inte ensam om att betrakta Sagan som en symbol för en hycklande och degenererad fransk vänsterelit, men han var nog den som offentligt hävde ur sig att "Françoise Sagan borde giljotineras". Den fågellikt tändstickstunna pojkflickan Françoise blev mot slutet om möjligt ännu tunnare och skörare. Det sas att hon enbart åt sylt samt en och annan vaniljpaj och kycklingvinge. "Som om hon in i det sista ville förbli ett barn", som någon sa. Vid begravningen i september 2004 närvarade visserligen den franske kulturministern men inte en enda förläggare. Tidningarna fylldes naturligtvis av nekrologer och minnesbilagor, men mest som förevändning att få frossa i bildarkivens svartvita franska femtiotalsglamour. Det fanns något ansträngt och pliktskyldigt över alltihop och bortgången föranledde verkligen ingen rennässans för hennes författarskap. Först 2008 har Frankrike plötsligt och på olika håll sett sig moget för en revival för allt det som och hennes glansdagar representerar. Utöver Marie-Dominique Lelièvres framgångsrika Sagan à toute allure har franska Playboys kvinnliga före detta chefredaktör Annick Geille publicerat en bok om sin kärlekshistoria med Sagan. Dessutom gick en spelfilm om hennes liv - med titeln Sagan - upp i våras. Huvudrollsinnehavaren Sylvie Testud gör i den en fantastiskt porträttlik Françoise och under hösten har filmen sänts i en längre tv-version, där framförallt den andra delen är oerhört rörande. Vidare utropade litteraturtidskriften Lire 2008 till året för Sagans återkomst och Le Figaro följde efter och kallade Sagan för "sommarens kvinna". På andra håll syntes modereportage à la Sagan, med små pojkflickor i blåjeans och espadriller. Det är lätt att hålla med Marie-Dominique Lelièvre om att Françoise representerade precis det som Sex and the City kom att stå för några generationer senare. Liksom att hon intervjuer haft en poäng när hon i intervjuer påpekat hur Sagan förkroppsligade den kult kring lyx och snabb berömmelse som dagens samhälle är så besatt av, "att hon redan för decennier sedan symboliserade det som Sarkozys bling-bling era älskar i form av njutning som religion". Visst. Men i så fall är det kanske just därför som årets "planerade" Françoise Sagan-rennässans kommit av sig? För hela den statiska shoppingkultur och det endimensionella dyrkande av lyx som 00-talet älskat har väl 2008 definitivt närmat sig sitt slut? Hur 00-talets medelklass än må ha varit fixerad vid sin varumärkesversion av glamour, så har ju det per automatik medfört att dess nyfikenhet på litteratur som redan för femtio år sedan mördade den livshållningen varit högst måttlig. Men naturligtvis måste man glädjas över att nio av Françoise Sagans mest berömda romaner håller på att återutges. För åtminstone jag är övertygad om att nya generationer unga kvinnor kommer att hypnotiseras av hennes tilltal. Liksom kanske en och annan tonårspojke från Skövde. Det vill säga en sån som jag en gång var och som gjorde Françoise Sagan till den enda litterära idol jag någonsin haft. Vilket jag är mycket tacksam över. Varför det blir högst motvilligt och vemodigt som jag konstaterar att världen kanske inte är riktigt mogen för en Sagan-revival. För varje gång jag återvänt till hennes böcker på senare år har jag tröttnat ganska snabbt. Det är som om hennes berättelser just nu är lite väl kyliga eller kokett distanserade. Eller svartsynta? Men ändå. Tonfallet. Det emblematiska tonfall hon satte i sin allra första mening i sin allra första bok, det kommer jag alltid att dyrka. "Denna nya känsla som förföljer mig med sin bitterhet och sin sötma nämner jag endast med tvekan vid det vackra, allvarliga namnet sorg." PER HAGMAN